Klicka er vidare bara, jag är inne på minnenas alle´.

Har nu lämnat 90-talet och stiger tillbaka till 80-talet. Ung och oskyldig. Hela livet framför sig. Yttepyttesaker var ENORMT stora problem *tittar i backspegeln*

;)

som sagt, klicka vidare.... om ni inte gillar det!

Jag blir då lite glad av denna låt, även om jag inte förstår ett smack ;)

En tid då jag och my posse (gäng, uppbåd min anm.;)) ofta var ut och festade, denna spelades på förfester och vi gjorde perfekta parodier på barbies så gamla vi var ;)

Kommer inte ihåg året, men denna spelades på RIXFM hela sommaren...

.......den här.. Hördes överallt, det fnystes från alla håll och kanter, men alla diggade den lite diskret ändå. En kort tid men ändå ;)

Frukosten är avklarad. Kläderna på. Dagen har börjat. Vädret är underbart, soligt och varmt. Vad ska jag göra? Ligga i fosterställning och vänta på bättre tider?

Tja, det får nog bli nåt sånt. Just nu.

Jag brukar bli lite bättre mitt på dagen, mindre stel och värken minskar lite. Ryggen är öm, stel och jäkligt ond. Papperssorteringen är i fara *flinar djävulskt*

Jag kanske går upp ett tag och njuter av min fina övervåning, kanske ser lite på Sagan Om Ringen och mumsar ostkrokar. Gosar med kissekatterna, åtminstone ena är lite sugen på go (torrfodret i glasburken som då vips blir godis) och social samvaro med mamsen.

Det är otroligt så nöjd jag känner mig när jag kommer upp på övervåningen.

Snacka om energitjuveri att ha kaos omkring sig.

Sen jag blev sjuk så tål jag mindre intryck har jag märkt. Vill ha enfärgade tapeter, bortplockat och rena ytor. Sen så när man är sjuk så är det ofta jobbigt att hålla hemmet så som man vill ha det, vilket gör en sämre på sikt.

Ond cirkel kallas det väl *listar ut*

Samma med folk. Stora folksamlingar är jobbiga, sociala träffar är jättetrevliga men är man för trött och värkangripen så slutar hjärnan ta in info och det känns som lallandeidiot-stadiet är nära ;)

Mitt umgänge nu är rätt begränsat.

Jag har kompisar såklart men inte på det sätt jag hade förut. När jag var frisk så rände jag hit och dit, social var bara förnamnet, hann allt, sportade och städade.

Nu så tar vardagen mycket ork så det sociala får komma senare. Vi har ett par vi umgås rätt mycket med och som vi trivs så himla bra med. Där är det bekväma kläder som gäller, kom som du är... och helt enkelt lättsamt, perfekt alltså *tacksam*

Sen har jag ju mitt stora intresse Lappteknik, och genom det så har jag lärt känna många med samma intresse som jag.

Där är vi dessutom flera med värk och elände så vi känner oss som hemma liksom. Dessa damer är guld värda.

Sen har jag ju vänner numera mer "bekanta" lite längre bort, där jag bodde förr t.ex, men eftersom jag inte kör själv längre sträckor så dör sådana kontakter ut med tiden. Man måste träffas och dela det vardagliga tror jag annars så tappar man kontakten på sikt.

Det är nog bara att acceptera det och gå vidare.

Därför tycker jag det här med bloggandet är jättekul, liksom ett nytt intresse och nya "vänner" som man kan träffa på sina egna villkor. När jag är alert nog kan jag sätta mig vid datorn en kvart och Umgås lite ;)

Trevligt.

Jag behöver inte köra iväg och åka till någon och sitta i flera timmar (ofta helt omöjligt) för att få vara social.

Sen så är det ju självklart att mötas IRL är jättehärligt det också och ett måste ibland.

Jag menar de sämre dagarna, det känns inte lika ensamt när man bloggar. Det är annars lätt att fastna inne i ensamhet och uggla med sin värk, nu kan man iaf korta stunder ge sig ut och ta del av andras liv och leverne *glad*

Tack alla ni därute som delar med er av er vardag, och tack alla som vill dela en bit av min!

Ni också är guld värda!

Ha en härlig dag!