Har inte gjort ett dyft sen sist, jo satt på diskmaskinen som jag räknar som en bedrift. Böja mig ner och plocka upp kattmatstallrikarna var ett konststycke utan dess like. Ryggen är paj och jag får ta det lugnt. Tja, som vanligt alltså.

Har börjat få lite Puhsyndrom, det där med att jag stavar bra men så ruskar hjärnan om alla bokstäverna, eller om det är det att jag skriver fortare än jag kan. Fast det kan ju också vara så att jag är en fena på att skriva i hjärnan, men fingrarna skriver liite snabbare/saktare än jag tror.

Har också börjat skriva orden som dom låter, har jag aldrig gjort förr. Typ järna, hjärna (gärna), sen skriver jag ju itne sju gånger av sex. Ulirka, Ulriak, Ularik, kärt barn har många namn.

Börjar kanske bli lite senil, t.ex nu skrev jag bil ist.f bli.

Ack ack. Har förresten börjat skriva ack ack hela tiden, liksom en gammal gumma som ojar sig över vart världen är på väg. Precis som jag dessutom gör, ack ack jag undrar vart vi är på väg... Kanske det hör ihop *nervös*

Lovade ju fler anekdoter (jäkla svårt ord) så här kommer en.

När jag var barn så pallade vi saker, där vi bor finns ju inte så mycket äpplen,apelsiner, clementin- och mangoträd, så det fick bli rabarber och morötter.

Inte fy skam det ska jag säga. Doppa rabarber i en påse socker när du har pallat färdigt, gärna sittande i ett tält på tomten till farmors torp så får du se hur mumsigt det är.

En gång på en pallarturne hos grannarna fick vi med oss finfina rabarber, ett par stycken, dom hade stoora blad. Jag och en kompis gick muntert vandrande hem till tältet, klockan var väl en bra bit över midnatt och då såg vi polisen komma mot oss.

Panik är bara förnamnet.

Vi slängde rabarbern åt sidan och fortsatte visslande (läs extremt skyldiga skrivet i pannan) i tron att vi såg ut som små duvungar.

Polisen stannade bilen och ena vevade ner rutan...

- Och vad gör ni ute så här sent?

Jag ville bara gråta.

- Eh, vi är på väg hem till tältet, svarade jag.

- Vill ni ha skjuts?

-NEJ! skrek jag nästan. Sen fick jag tillägga,  det är bara några hus bort, för att sudda bort mitt lite skyldiga vrål tidigare.

Det var nämligen inte tillåtet för mig att vara ute om nätterna, och farmor visste ju inget så det gällde att smyga tillbaka till tältet när man var klar. Det hade nog fått motsatt effekt om vi blivit hemskjutsade av polisen *gissar*

Sen gick vi i flera dar och såg oss över axeln, säkra på att polisen hade spaning på oss.

Så går det till när man får dåligt samvete när man är i tioårsåldern.

Sen i tonåren snattade jag en period vilt, så jag lärde mig dock inte av erfarenheten och min rädsla för polisen minskade drastiskt med åren ;)

 

Snäckan

14 maj 2009 20:42

Ja, det är sant. När man varit aktiv får man betala ett högt pris. Ibland är det lätt att glömma det när man läser om hur effektiv du är. Det är det jävliga här i livet. Först ska man fundera på om man orkar göra ngt och sen på om man har ork/tid att må dåligt efteråt...
Hoppas du får sova gott i natt trots ryggont!

http://snackansfibrodagbok.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har bestämt mig för att flytta min blogg, och jag hoppas verkligen att ni kommer med mig *bedjande blick och lite fjäskande ögonlockvift*   Jag har lekt lite med nya bloggen ett tag och jag gillar endel grejer som finns där men inte här. Jag ho...

  Vädret är grått och trist, det regnar lite duggigt. Härligt för potatisen. Jag har tänkt städa färdigt idag. Ganska märkligt vilka tankar som kommer när man städar. Jag tänkte igår på när jag var frisk. Då skulle städningen klaras av på kortast möj...

    Fast man är liten är man minst lika viktig som en stor   -Nalle Puh- ...

  ... på hur livet ser ut. Ganska bra kom hon fram till, även om hon hade endel önskningar hon kunde tänka sig få uppfyllda. Kanske en vinst på sisådär ett par miljoner tänkte hon, vilken ro dessa pengar skulle ge, samt lite tyg och gotta till hennes...

      Att utvecklas är att vandra närmare bestämt från en ofullkomlighet till en annan   -Okänd- ...